Panikattacker

När man har inkomst och regelbundet arbete glömmer man lätt hur bra man har det. Hur systemet och allt är uppbyggt på att man förväntas ha lön varje månad.

Alla har ju inte det. Akassan gynnar bara på heltidsanställda, Försäkringskassan litar inte på långtidssjukskrivna. Men därute i arbetslivet finns fler varianter, alla utan arbete erbjuds sällan heltidssysselsättning. Det finns timjobb, vikariat, halvtid, egetföretagande etc. Och dessa jobb duger inte – som trygghet/fallskärm – när man blir utan jobb igen. 

Att aldrig veta dag till dag, vecka till vecka, månad till månad, vad man har för inkomst är tärande och otryggt. Själv vet jag inte vad jag gjort om jag varit singel eller haft barn, hur hade jag klarat mig? 

Det är såklart skittråkigt att till viss del leva på sin man, det är ju osjälvständigt. Vi går aldrig ut, köper aldrig något till hemmet, reser mer sällan än vad vi kanske vill. Jag kan aldrig vara delaktig i buffertsparandet. Om någon maskin (tvättmaskin, kylskåp etc) havererar är det maken som får stå för hela kostnaden. Jag har inte råd att buffertspara till sådant. Jag har ibland inte råd att betala studielånet i tid pga min instabila inkomst.

Jag förstår helt och fullt hur Skånsk Lagerarbetare känner sig. Jag har inte fått panikattacker ännu, men depression light har jag genomgått.