Sorgligt

Några dagar innan resan blev min allra bästa och äldsta vän svårt sjuk.

Hon blev inlagd på sjukhus helgen innan vi reste. Jag hälsade på henne på torsdagen och fredagen. På torsdagen var hon pigg och blev glad när hon såg mig, hon till och med skämtade. Fredagen var hon trött, hon ville varken äta eller dricka, sov mest. Men hon sken upp igen när hon vaknade.

På lördagen reste vi till Spanien och det var inte helt skönt att lämna henne på sjukhuset. Släkt och vänner vakade över henne och den närmaste vännen lovade att meddela så fort det blev förändring.

Måndag kväll den sjunde mars kom då sms'et - hon hade dött lugnt och stilla. Hon kunde inte opereras förrän hon åt, men hon valde förmodligen att tyna bort. Operation är ju alltid en risk och större när man är gammal. Hon ville nog inte bli ett kolli, så därför tror jag faktiskt att hon matvägrade.

Hon var en väldigt stark person och har genomlevt många trauman. Hennes botemedel vid sorg har varit att fokusera på något annat. Jobb har varit medicinen, enligt henne. Det lärde hon mig. Livet går vidare, det måste ju det. Men sorgen bär man ju ändå.

Det kändes ändå trösterikt att vara i Spanien, det var hennes favoritplats.