Lustiga jobbsökare

Under min första arbetslöshet som skedde 1991 - när bostadsmarknaden dippade rejält och allt annat med den (eller tvärtom, vad vet jag) - anordnade facket sammankomster med andra arbetslösa en gång i veckan. Dessa träffar kunde bestå av föreläsningar, studiebesök etc. Väldigt trevligt initiativ. Det gjorde arbetslösheten någorlunda uthärdlig iallafall. Vi var i olika åldersgrupper och jag antar att vi tillhörde samma fackförbund, det var det som förde oss samman.

Det var vid juletid och vid sista träffen före jul berättade en kvinna i 40+ (närmare 50 t o m) att hon hade varit på intervju och det verkade lovande, hon kunde förmodligen börja omgående. Men hon var inte alls glad, hon var ursinnig - inte kunde hon jobba nu, hon hade ju inte tid! Hon måste förbereda inför julen och allt sådant. Så opassande!

Jag bara häpnade, hur bar hon sig åt när hon hade arbete då? Hur klarade hon tidspusslet då? Jag lovade mig själv att aldrig ens ifrågasätta ett jobberbjudande pga tidsbrist! Det finns inte på kartan liksom.