Nyfikna barn

Igår jobbade jag som textillärarvikarie.

Jag hade tre klasser. Den ena klassen var lagom rolig att jobba med, de hade tråkig attityd. Allt var tråkig, de ville ingenting och hatade att sy osv. Säkert en fas de ska över bara. Den andra klassen var roligare, som de flesta klasser faktiskt brukar vara. Även om de inte alltid har lust, går de att inspirera och få igång dem att göra något. Även om de är livliga (läs busiga) har de dessutom humor och är nyfikna.

En elev frågade mig om jag tyckte om syslöjd när jag gick i skolan. Faktiskt inte, svarade jag. På den tiden var det omständligt och väldigt uppstyrt vad vi skulle göra. Det fanns inte direkt roliga tyger, garner etc. Inget man ville använda ändå. Förvisso sydde jag en bussarong i sexan , som jag använde, hade silkepolo till det – en blå, en grön. Utsvängda jeans till det, mina hette Wrangler. Bussarongen hade blommönster, små blommor i blått och grönt. Läraren var inte den gladaste heller, sådant hjälper ju också till.

Jag gick däremot en kvällskurs i klädsömnad (en termin) när jag slutat grundskolan och upptäckte att det var inte alls så besvärligt. Det var rent av kul! I grundskolan skulle man sporrmarkera (dvs rita av mönstret på tyget), tråckla ihop delarna och sedan försöka passa ihop och sy delarna på maskin efter sporrmarkeringarna. Mycket pillemakeri, kan jag säga, och delarna stämde sedan sällan ihop. Det finns bättre metoder att jobba med precision, vilket jag lärde mig på den där kvällskursen. Det bästa jag vet är att dra ut trådraken (gärna i känsliga tyger då man får dra försiktigt i en tråd centimeter för centimeter...!!).