Artigt att nia?

Idag i morgontidningen skrev en kille i tjugoårsåldern att han ogillar att bli niad.

Hurra, jag gillar det inte heller. Jag knyter också näven i fickan, biter ihop och försöker ignorera vad jag hörde. Glädjande att läsa att det inte bara är vi som föddes på sextiotalet som ogillar niandet. Jag är ju uppvuxen med du-reformen och vill absolut inte bli niad. Jag känner mig betydligt äldre än vad jag är när jag väl blir niad och ingen vill känna sig gammal. Ingen! Ofta är det ungdomar (folk under 25 år) som jobbar på caféer etc som antagligen blivit anvisade att nia sina kunder. Av artighet!

Jag blir inte hedrad, jag blir förnärmad. Syftet med att visa sin underdånighet med att nia ger tyvärr inte rätt effekt. Det skapar avstånd! Redan i frågan "Vill du ha påtår?" har man visat att man sett och bemött kunden och vill stå till tjänst. Då behövs inget fånigt Ni!

Jag var på ett kafé i Trelleborg för en tid sedan (har kanske redan skrivit om det, kan inte hitta inlägget) och blev niad av killen i kassan. Jag brukar vanligtvis ignorera niandet, men då kunde jag inte tiga. Jag tittade bakom mig (såg ingen) och svarade att jatack, vi vill gärna ha mjölk i kaffet... Och lade till att du behöver inte nia mig, det är för mig oartigt. Stackars killen tog det personligt, bad så mycket om ursäkt och berättade att han tyckte det var artigt. Nej, det är oförskämt, svarade jag. Ingen i min ålder och uppåt vill nias, vi är uppvuxna i dureformen!

För att kolla, frågade jag senare några andra äldre på min väg till jobbet (studiecirkeln, med äldre deltagare) om hur de vill bli bemötta. Ingen uppskattade att bli niad. Däremot är det för ungdomar ok att nias, för dem är det artigt. Har säkert att göra med att de läser språk (engelska, franska, tyska, spanska) där niandet fortfarande verkar viktigt - iallafall grammatiskt.

Jag fick lite dåligt samvete, han menade ju bara väl. Några veckor senare hade kaféet slått igen. Var det mitt fel?...

Jag kan inte heller läsa annonser som niar en eller skriver Du eller Ni med stor bokstav. Då känner jag att det inte är riktat till mig, jag är ingen övermänniska eller Gud, och slutar därför att läsa.