Tomheten

I söndags gjorde jag det sista på originalet till tidningen. Jag korrläste den två gånger (minst!) och finlirade lite för mycket kanske. 

Det är faktiskt en konstig känsla att äntligen trycka på knappen för att släppa iväg materialet. Släppeångesten är stor. Har jag ändrat allt? Har någon textrad hoppat fel för att jag lagt till/ändrat/tagit bort ett kommatecken etc? Är bilderna rätt, har rätt storlek, rätt upplösning, rätt format? Har jag glömt något? Vågar jag verkligen skicka iväg det nu? 

Projektgruppen har korrläst materialet tre gånger, de intervjuade har fått korrläsa sina artiklar tre gånger. 

Det här projektet har varit mitt fulla engagemang och sällskap de senaste månaderna. Det är ungefär samma känsla som när man läser en bra bok och läser sista kapitlet låååångsamt för man inte vill skiljas från boken. Nu har jag inte jobbat långsamt men känslan av att skiljas har ju varit där.

Så i måndags var det den stora tomheten. Njöt av den faktiskt. Jag gick på ett lunchmingel (det var längesen jag hunnit med det). Försökte datordetoxa hela dagen (har fått lite ont i högerarmen nämligen...).