Åldersnojig?

Jag är inte åldersnojig - även om inläggen nu fokuserar på det - men rekryterare verkar vara det. För mig är ålder två siffror, jag har inte heller följt normerna för vad man gör i respektive åldersgrupper...

Jag råkade komma över en blogg som beskriver hur man lyckas med att söka jobb bland annat. Det är en coach som peppar kring hur man ska tänka och bli bättre på sina presentationer osv. Mellan raderna tolkar jag in att många äldre sätter begränsning i sin ålder och söker inte jobbet pga att man inte tror man får jobbet. Jag läser också in att äldre är bekväma och tror att jobben skall komma till dem...

Därmed kunde jag inte låta det gå förbi och kommenterar därför på dennes blogg och även på Linkedin där bloggaren även startat diskussionen (och det är mer aktivitet där...). Jag tänker inte namnge bloggen, men man kan säkert lätt hitta dit om man söker lite.

Som sagt, för min del känner jag mig inte gammal och trött, tanken är att jag ska jobba i minst tjugo år till. Tänker inte sakta ner således än. Jag är kontorsknodd och de enda musklerna jag behöver anstränga är alltså hjärnan, synen, hörsel och fingrar. De lär inte lägga av på länge... Jag har en drös vänner som är långt över 60 och är hur pigga som helst. De driver företag eller är aktiva med egna projekt (projekt som kräver dator och internet).

Så jag anser att äldre är en resurs. De har erfarenheterna, helhetstänket, vanan vid sitt yrke. Småbarnslivet och tidspusslet är över, de har tid att fokusera på sitt jobb.

Bodil Jönsson (som jag lyssnade på igår) förvånade sig över hur ologiskt det är att under tiden när man förväntas skapa familj (när man är mellan 25-35 år) är mest attraktiv på arbetsmarknaden. Ja det är onekligen väldigt ologiskt! Jag säger det igen, lyssna på programmet, det är mycket intressant och väldigt tänkvärt!