Åldersdiskriminering

Förra gången jag var arbetslös - 1990 - var jag på åtskilliga intervjuer och fick varenda gång frågan om min ålder. Följdfrågan var alltid om jag hade barn. Nähä, tänkte jag skaffa då?

Tyckte frågorna var befängda av tre skäl: 1. Vari finns min kompetens i åldern? 2. Om jag varit man, hade jag ens fått frågan om barn? 3. Varför söker jag heltidsjobb som dessutom kräver mitt fullständiga engagemang (gärna också på fritiden, vilket jag gladeligen ställer upp på. Min hjärna slutar inte skapa lösningar för att klockan inte är mellan 9-17) och varför skulle jag isåfall planera att ha barn inom kort. Hur kan man svara på en sådan fråga överhuvudtaget. Ska jag tvingas ta abort om jag ändå blir med barn?

Nu är det väl inte tillåtet att ställa sådana frågor, men ålderssållningen förekommer ändå.

Nu får jag istället frågan - i samband med min ålder - om jag tål stress? Vad menas, riskerar jag få astmaattack ifall jag behöver springa till faxen eller (vem använder fax idag för den delen...)? Kommer jag få en stroke om det blir en peak på jobb?

I artikeln (av Nina Jansdotter och Beate Möller) ifrågasätts denna åldersfixering på arbetsplatserna. Helst ska man vara mellan 25-35 år (ungdomar och äldre göre sig icke besvär således), den period i livet då man generellt har störst fokus på familjen. Det är då de flesta har problem med tidspusslet; vabbandet, hämtning- och lämning på dagis, diverse engagemang i skolan och fritidssysslor (för barnet). Varför är just detta åldersspann så intressant för företagen? Och framförallt, vari finns kompetensen i själva åldern? Borde inte ens yrkeshistoria och kunskap vara mera värd och prioriteras i kompetenssöket?